Kom glädjen, en sväng... Irma klarade sitt ANDRA grytanlagsprov.. Som godkänd sprängare!! Nu är det "bara" naturgryt kvar..

och det är lite tomt här nu. Förlåt.
Försöker vara glad men just nu känns allt bara jobbigt.. Jobbar, jobbar jobbar. Simhallen, Rådhuset och med mina två småhundar. Just nu är det hundarna som håller humöret uppe..
Ska deppa ett tag till. Sen ska jag bli glad igen.. tror jag.

känns så inihelvete ont. det gör så jävla jävla ont. jag vet fan inte var jag ska ta vägen.
1 år gammal och nu är hon död.

jag vet inte hur jag ska känna. Jag kan inte andas, det går inte att se klart...
jag älska Tilda så mkt, hon var inte en hund. Jag var hennes faster. hon var fasters lilla tjej. lillhjärtat.

En gång i hela hennes liv bestämmer hon sig för att springa på omvägar. Hon har gått lös i stan med mig innan. Och nu långt in på skogen sticker hon iväg och sen ringer dom och då är hon överkörd.

det gör så jävla ont och det går inte att fatta, fyfan. Lilla tilda. Viktor har gjort henne till en av de trevligaste hundarna ¨någonsin. Hon kunde göra allt. Lydnad, agility, sök, freestyle. Hon var så jävla duktig. Och jag skulle träna spår med henne idag. och hon skulle få träna gryt. hon hade så mycket kvar att göra... hon var 1 år och hade hela livet framför sig. och nu finns hon inte längre.
JAg får inte pussa henne på de lilla fjantiga skägget, inte ropa hångel och nån kommer farandes och pussar upp en, aldrig mer se henne skrika av lycka när hon kommer hem och träffar Rakel..
aldrig mer ta upp henne i famnen och säga hej fasters gullTilda.

Det är fan inte hundar det handlar om, för mig är det mina barn. och jag värderar de som människor. men jag trodde aldrig att jag skulle ha såhär jävla ont i hjärtat...
och i veckan lärde hon sig fot. äntligen.

Men de säger jag, när den där uppe vem de nu än är bestämde sig för att skaffa hund förstår jag att den personen ville ha Tilda. för Viktor har verkligen lagt ner all tid och kärlek i världen på henne. Vem skulle inte vilja ha världens sötaste lilla vita lilltuss som apporterar allt från bollar till stora jävla björkstockar.

Nu känns det bara som att jag inte kan tänka eller göra någonting. Var ska man ta vägen? och hur hanterar man 4 bordrar som kommer och man bara väntar på den sista lilla vita. och hon kommer inte...

Det gör så jävla ont, det här unnar jag inte min värsta fiende. Mycket får hända, mycket får ske. Men om man tar ifrån mig mina hundar då rämnar världen. på riktigt.

vårt internet har vart borta i över två veckor. sjukt länge! har ju internet på jobbet men där vill jag ju inte sitta och skriva här :) jag har fullt upp, med allt. Två kurser i veckan, och idag är det redje gången för Rakel :) hon är sur - som fan - men det går bättre och bättre. Hon har även lärt sig att slicka sig om munnen på kommando - ganska kul grej :)

Irmas trotsålder är värre än värst, så det blir typ kommando - hund skiter i matte - skäll - kommando - hund lyder matte. Störande när hon har varit klockren på allt tidigare. Men det ger sig, vissa dagar går det bättre osv. Egentlkigen ska jag inte klaga. det går fortfarande att ha henne lös överallt. Hon larvar sig mest när vi går viltspår och nä'r vi kör rena lydnadspass med fot och grejer på plan.
Fjärrdirigeringen går iaf mkt bra! förr larva hon sig med att om man sa sitt och sen ligg så gjorde hon det där borta där man lagt henne , men sen när man sa sitt igen - då sprang hon till min sida och satte sig fot... Men nu, ja funkar det bra!
Nu sa jag snart ut och gå en rejäl sväng med alla (4 vovvar).. Bror ska skicka hit sin parson som jag ska lära fot medan han är i Stockholm och jobbar.
hörs!