Begreppet kamphund är egentligen ingenting jag tror på. Alla hundraser, från pudel till amstaff kan bli riktigt elaka hundar om man behandlar dom på fel sätt.
Att sedan just amstaff, staffordshire och liknande hundar mer och mer blir framavlad av VISSA människor till att vara duktig i kamp och vara väl förberedd på att bita ihjäl andra hundar är skrämmande. Men, att folk skriker i högan sky för att någon skaffat en amstaff tycker jag är åt helvete. En bra hundögare kan få en amstaff lika lydig som en golden eller labbe. ALLT handlar om hantering. Jag har mött hundägare till borderterrier, min ras, som jag aldrig hade låtit mina hundar hälsa på.

Samtidigt har en av mina numer bästa kompisar en amstaffblandras som görna får vara och leka med mina hundar. Det handlar om uppfostran och att man som hundägare ser till att ha bra pli på sina egna hundar.

Att sedan alla tror att jag ljuger när jag kommer med min lilla Irma, som går lös jämt, på 32 cm, och säger att hon är en jakthund. Nää, skrattar dom. Hon kanske klarar ett viltspår.
Det är ingen som förstår att i en liten hunds kropp finns lika mycket dådkraft och kämpaglöd som hos stora hundraser - låt oss säga vorsteh, munsterländer och stövare.

Att en hund på 5 kg går ner i ett gryt på 15 gånger 18 cm, där det är kolsvart, och sedan kämpar med ett jävla skall och tryck för att få ut en grävling/räv som är MYCKET större än hunden själv. Det kallar jag jakthund. Det är inte alla som skulle klara det. och tyvärr får inte Irma jaga så ycket som jag vill ÄN, eftersom att jag inte tagit klar min jägarexamen.. men så fort den är klar, då ska det bli mycket mycket mer. För fan, det är jäkla roligt att se min lilla skitgris som liggr i soffan och glassar, bli till något nytt. En jaktmaskin som bara vill döda och jaga något. Fascinerande. Samtidigt som min lilla Irmasork völdigt gärna ligger i soffan med matte och kikar film.
uppfostran, var det ja...