Ibland blir man som bara matt. Less, trött, arg. Besviken.

Just nu har jag en sån period. Ledsen för jag går runt med ont i nacken. Jag sover dåligt på nätterna. Jag fick låna mammas och pappas fina bil så jag skulle kunna åka och tävla i Luleå, Umeå och känna mig trygg när det kommer valpar och när det ska flyttas i april. Men då kör nå jäkla pucko in i den. Så den blir ful. Gör massa krångel för stackars pappa. Gör massa krångel för mig. Krånglar sig med Jägarskola, med hundar, med veterinär, med tävlingar som jag vill tävla innan ja blir utan tävlingshund i flera månader...

Men då kryper jag upp i Gustavs famn. Luktar på hans t-shirt med nån gammal fotbollspelare som tydligen är känd. Blir struken över håret, snorar över hela kinden men orkar inte bry mig. Ropar på hundarna som kommer upp i sängen, värmer mina fötter. Grinar lite. grinar lite mycket.

Sen kan man liksom snyta sig, ställa sig upp och tänka på allt det roliga. Att Firmanz ska få hundvalpar i april. Att vi får flytta i april. Till en fin lägenhet med stort kök där jag kan baka hembakt bröd varje lördagsmorgon så det luktar gott i hela lägenheten....

och så tänker jag på mamma. Hon säger alltid, grina lite Frida, så känns det bättre sen.
Ja, så jag grinar lite. För alla skitgrejer som det blir när man blir påkörd av en lastbil bakifrån. Men sen tänker jag på mamma, och på Irma, på min fina lillebror, min storebror, min storasyster och Rakel. På pappa. och världens bästa farmor och farfar.
Sen snyter jag mig lite i pojkväns-gustavs fotbollströja.
Och det är det som är så bra med mammor. För de är precis så det är, som hon sagt åt mig. Grinar man lite, känns det bättre sen.

Och nu, ja nu känns det bra igen. Och jag ska snöra på mig skor och kissa hundarna.
Och imorgon tänker jag äta räkor och kalamataoliver på kvällen, och njuta järnet efter en rejäl långpromenad.