När jag var liten blev jag upplärd av vuxna människor i min omgivning att man skulle ta hand om varandra. "är någon ledsen, sträck ut en hand!". Det har alltid varit viktigt för mig, att sträcka ut handen, stötta de som inte haft de lika lätt som mig och tro gott om människor.

När man började prata om partierna i Riksdagen på lågstadiet, var jag redan på ganska säker på min tillhörighet.

På högstadiet pratade man än mer om partierna, jag började att lusläsa alla partiers valkampanjer... jag läste debattartiklar, skrev insändare, läste på partiernas hemsidor. Och hur jag än vände och vred på det, så slutade det alltid med att jag kände att det var ett parti som tilltalade mig mest - de parti som jag senare också röstat på.

Politik fascinerar mig - jag tänker engagemang, glöd, debatter, sakliga frågeställningar och ideologier som man alltid kommer tillbaka till. Empati och medkänsla är något jag har med mig varje dag, och som jag anser viktigt för ett välfungerande samhälle.

Pratar man runt så tycker folk överlag att politik är tråkigt, trist och det är massa pappersvändare utan åsikter. För mig har alltid politik varit de vi haft hemma runt köksbordet på julafton - debatt, inlägg och engagemang i frågor som står en närmast.

Idag lyssnade jag på Håkan Julholts första tal som partiledare för Socialdemokraterna. och jag kände att politikintresset i mitt hjärta tog extra varv. Han pratade om engagemang, om att se ideologins grund, att mångfalden ÄR viktig, att jämställdheten alltid ska jobbas för och att alla framsteg som görs i Sverige (oavsett parti vid makten) är en framgång. En god ekonomi är alltid god för alla, även om man inte själv är i en helt ledande position.

Jag hoppas, att engagemanget som visades idag, att applåderna, att visslingarna och att skratten som ekade på kongressen kommer stanna. Att folk fick känna den glöd som jag fick känna.

Det här med att kasta skit partierna emellan - vi är bäst, - NEJ vi är bättre tycker jag känns drygt. Det är en del jag inte uppskattar. Alla dessa debatter kan hållas på en saklig nivå, där man inte behöver gå ner till spade och hinkfasoner. Sin ideologi står man fast vid, då den har format en som människa. Jag kan tycka att det finns saker som är skrämmande att man väljer att stå fast vid som viktigaste fråga, att det känns märkligt att man går "till val" med en fråga och sen inte följer upp den när man blivit invald kanske tack vare den?!?

I slutändan hoppas jag bara att alla ska få starka och trygga vid sin ideologi oc känna att de har möjlighet att medverka.
Att leva och bo i Sverige ger en vissa val. Man är fri att tänka och tycka som man vill, rätt att uttrycka sig fritt inom vissa (ganska breda) ramar.

Nu har talet hållits, nu har Juholt berättat var vägen ska leda. Vägen dit, sträckan att färdas är kantad av hårt arbete, tuffa motståndare och slingriga avfarter som man måste välja att ignorera.
Och nånstans här hoppas jag stå trygg i mina värderingar och slippa höra allas kommentarer huruvida han kommer lyckas eller ej. Nu får tiden utvisa, tycker jag.