Visst är det viktigt, att folk får tycka och tänka fritt. Det är en del av demokratin, en del av Sverige. En stor del av mig, som påhejare av jämlikheten och solidariteten.

Men ibland går det till överdrift. Det är klart vi ska tycka... tänka.. grunna... spåna. Men det finns en fin gräns, när tyckandet blir till något annat. Där det högljudda tänkandet inte är kreativt. Där grunnandet inte leder framåt. Där spånandet inte tillför något. Om man håller det för sig själv, kanske jag skulle ha lättare att acceptera det.

Folk överhuvudtaget tycker en jävla massa. En jävla massa skit. Som att massmord är okej. Som att tidelag inte ska vara förbjudet enligt lag. Som att jag slösar bort mina betyg för att jag inte väljer att plugga till läkare, jurist eller något annat "Fancy" yrke som folk anser.

Jag är 21 år och har hela livet i princip trott att jag måste vara någon jag inte är. Som MÅSTE använda mina betyg till att komma in på en linje där tusentals går bet varje år. Som MÅSTE vara bäst på allt jag gör och åstadkommer. Som aldrig ska vara en medelmåtta.

Men när man tycker att jag slänger bort mina betyg, för att jag inte väljer att läsa en av alla de programmen betygen räcker till. Då känns det jävligt dumt. Jag vill inte bli läkare. Jag vill inte försöka rädda där det redan är alldeles snett, ge dödsdomar, släcka bränder innan nya slår ut.

Jag vill mötas av barn varje dag. barn som far illa hemma, som inte far illa hemma, som mår bra, som behöver stöd, barn som är duktiga, barn som inte är lika duktiga. barn som behöver mig mest av allt.. Barn som vill ge mig allt av sig. Jag vill vara med från början. Från de första orden. Till de första glada skutten då man klarar av att addera 1 med 3. Jag vill vara med i det glada, i det stora. Jag vill vara en del av att skapa framtiden. Och jag har svårt att se någon yrkesgrupp så passande som Förskollärare.

Nej, jag kanske inte kommer sitta med 35000 i månaden. Fast de vore hemskt kul. Men jag kommer att få vara mig.
Och där tycker folk. Att jag slänger bort "mina fina betyg jag kämpat så hemskt för...". Det är aldrig bortkastat, att ha lyckats med saker i livet. och ärligt talat, tror jag att de behövs lite Förskollärare med lite riv. Som står för den hon är. En förskollärare som inte blir det för att den inte kommer in på något annat.
Om det ska till ska jag bli den bästa av dem alla.
Om det ska till ska jag doktorera i "Förskolepedagogik". Ett ämne där de skriker efter doktorander. För de som från början oftast söker till yrket inte klarar av att doktorera. Och plötsligt.
Känns inte mina betyg ett dugg bortkastade längre.