som om en del av hjärtat slitits ut...

och som om det inte vore nog. Är det någon elak jävel som stampar på det. om och om igen.

Rut blev halt för ett par veckor sedan... efter ett fantastiskt pass på Bruks hoppade hon till, sen dess stenhalt. en orolig matte ringde till veterinären... fick tid. och en tå är helt av. På med gips, och väntad läketid drygt två månader. Till att börja med, med erbjudande om att de kan amputera och de brukar bli så bra, så bra.

Onsdag kväll gipsades hon, beordran om strikt vila, hålla gipset torrt och ligga i bur. Stilla. Följs till punkt och pricka, fast istället för att hela tiden ligga still i bur - ligga still i mattes knä. Fredag kväll lossnar gipset. Helt och hållet.

Ringer jouren, ingen har öppet. Ska jourhavande veterinär kolla in om benet ligger rätt ovh gipsa om täcker inte försäkringen resor och kostnad. Jag skippar det. Åker till Härnösand för att vara i skolan och ringer måndag morgon och får komma in o gipsa om på måndag eftermiddag. Måndag kväll har gipset lossnat.

Tisdag åker jag in och får en skena istället. Som någon sen biter sönder, trots att hon har tratt. Det är numer konstaterat att Rut är den vigaste hunden folk träffat på.

Amputation känns inte länre som ett alternativ då det visat sig att det är ett helvete att komma tillbaka för en aktiv hund. Första 6-8 månaderna blir det bara isåfall koppel och hon måste ha en särskild sko - annarse bryter hon de andra t¨årna också pga ombelastningen som skulle komma att bli. Brottet ligger nämlige så att de tar allt. Klo, tå och trampdyna.

Jag har bestämt mig för att när stunden infinner sig att drömmen om ett tillfrisknande står över faktat att de är humant, ska jag sluta. Nu håller jag tummarna innerligt hårt, att detta ska gå att få till. Jag vet faktiskt hur jag ska kunna leva vidare med hunderiet utan Rut. Hon är den bästa hund jag nånsin träffat. Det känns som en mardröm att jag inte ska få tävla henne.

Lever i en innerlig önskan att vi på något sätt ska få till detta.

Idag fyller Rut 1 år. Jag trodde att den här dagen skulle kännas hoppfull, starten på vår karriär. Med Rut var ju intentionen att få henne ännu mer meriterad än mamma Irma. Nu hoppas jag att jag ska kunna gå en långpromenad med henne, lös springandes i skogen.

Det känns som en del av hjärtat slitits ut... och att någon trilskas med att stampa på det. om och om igen. En tå kan liksom vända upp och ner på en hel värld.

Min lilla, älskade Skatt.


Kommentarer
Postat av: Rosa

Åhh finner inga ord kära kära Frida, mina tårar rinner när jag läser detta och jag hoppas innerligt att Rut piggar på sej.

Grattis i alla fall på 1-årsdagen Rut, massa kramar till er alla

2012-03-31 @ 10:49:07
URL: http://frisegardborder.be

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0