Clara föddes 20 december, 13:48. 3530 gram tung och 51 cm lång.

 

Nog för att livet hade mening innan man fick barn, men allvarligt talat känns mycket av det man sysslar med väldigt pluttigt i jämförelse. En guldklimp, är hon, vår Clara.

 

När jag skaffat nya hundar brukar man ju skriva om mål med dem... och ja. Clara är namngiven efter tre av de finaste kvinnorna jag vet. Alice (efter min fina, fina mamma), Clara (efter min farmor. Det snällaste människan som nånsin levat. Gissa om hon är stolt?!) och Linnéa efter Gustavs och min gemensamma vän Linnéa Kvick (som hör ihop med vår andra bästa vän, Oskar).

 

Vi hade fått tid för att dyka upp på Hudiksvalls sjukhus 12.00 på torsdagen. Vi åkte fullspäckat x-tåg till Hudik och travade upp till station... fantastiskt att göra kejsarsnitt egentligen - eftersom jag på tisdagen hade muntlig tenta och på torsdagen födde jag barn! De hade ganska roligt i skolan åt hur jag hade skrivit det i kalendern..., ;)

 

Vi fick en genomgång för om jag skulle kunna bedövas ordenligt och jag blev undersökt. Jag var såå sjukt nervös, och Gustav med. Narkosläkaren, Carl-Johan, var dock en riktig snygging så det var en fröjd att bli klämd på kan jag lova! ;) haha

 

Sedan fick vi komma in på förlossningen, mitt snitt var planerat till ca. 15:00. Jag fick duscha, skrubba in mig med desinficerande medel och de satte kateter. Jag var trött och nervös och blev nerbäddad i sängen beordrad att vila. Bredvid mig satt en pigg Gustav, såklart. Kateterpåsen gömde vår underbara barnmorska under filten där jag låg och sov... när jag vaknar känner jag att någon LYFTER PÅ FILTEN. Jag blev tvärilsk och undrade vem FAN som gör så inom vården, där jag ligger naken liksom utan trosor. Men, det var Gustav som hade tråkigt och säger sen fascinerat då han ser att jag vaknat. " DET HAR KOMMIT KISS" höhö... Ja, Gustav, kul att du kollade att den fyllde sitt syfte....

 

Strax efter ett kommer sköterskan och säger att jag fått hoppa fram ett hack i kejsarsnittskön och eftersom jag är klar kan vi gå nu? Sagt och gjort, rullade de iväg mig till operation. Gustav följde med barnmorskan för att byta om så han kunde vara med. Då fick jag ångest. Jag blev så jävla stressad, där jag satt naken, och utlämnad på operationsbordet med TIO personer varav fem av dem tog på mig, satte sladdar, fixade med maskiner, spritade av mig igen osv osv. När jag fick sätta mig med ryggen mot Carl-Johan så han skulle bedöva för att kunna lägga bedövning (var bedövad från bröstet och ner till tårna) började jag krampa. Hela jag skakade, och tårarna rann såklart. Många är rädda för smärta, det är inte jag. Men grejen, att lägga sig och inte ha någon som helst kontroll. Den gillade inte jag. Alla pratade snällt och till slut kom Gustav tillbaka och då störttjöt ju jag. (larvig, jag vet). Gustav kramade och klappade och då liksom släppte alltihop så då började jag asgarva istället. Jag skrattade och skrattade och tårarna rann för jag skrattade så hemskt. De gjorde ju också att de inte kunde bedöva mig - ni som känner vet liksom att jag skrattar med HELA kroppen och de såg rätt förvånade ut när jag bara satt och skratta helt plötsligt. Grejen var den att det släppte då Gustav kom in för han såg så jävla rolig ut i operationskläderna. Inte alls sådär snygg som McDreamy i Greys utan bara ful.

 

De la bedövningen, gick hur bra som helst och satte sen ryggmärgsbedövningen. Sjukt häftig känsla. Först blev det helt kallt i benen.... sen blev allt som stora klumpar. Sen vare bara att följa med när de fick dra upp benen på operationsbordet. Jag försökte vicka på foten och jag var HELT säker på att jag gjorde det - men när jag tittade hände ingenting! Mäktigt!

 

De kopplade upp mig, spritade av magen igen och sen vare bara... "nu kör vi då". Okej... Man kände hur de bökade och drog och på två minuter var hon ute. Vi hade ju ett skynke för så jag hörde bara hur de sa "oj vad hår!!" och sen hörde jag ett litet gnöl. Och då brast mitt hjärta. Hela min själ, hela jag överväldigades. Det är min unge. Fantastisk känsla och det största jag någonsin varit med om! Efter bara nån minut då det konstaterat att hon såg fin ut fick hon komma till mig. Min fina, fina unge.

 

Det roligaste var när de höll fram henne och frågade Gustav, "ser pappa vad det blev?" och Gustav svarar: en kille. Jag såg inte, eftersom jag låg där jag låg men jag hade ju drömt att de var en tjej så jag hade svårt att köpa att det var en kille... när barnmorskan frågade igen, ööööövertydligt och Gustav svarade en kille igen så började jag garva. Då vände hon sig nämligen till mig och jag svarade att "du, dedär är en puppilura och de är en tjej!". Vid första blicken jag fick av Gustav sen så sa vi bara i kör "det är en Clara..." Så himla fin stund.

 

Clara, den berömda, eller den klara.

 

Hundarna är störtförtjusta i henne, även om de de senaste veckorna hamnat lite i kläm. Men jag hoppas att det ska komma igång igen snart och bara lite snö och kyla försvinner blir det mycket enklare att ta med allihop. Långpromenader och mys är det som gäller nu. Körde dock ett litet lydnadspass var med dem häromdagen och det har nog varit nyttigt att komma bort från centrumets mitt för vissa. Jävlar vad koncentrerat och fokuserat de körde! Ska bli kul att dra igång dem igen!

 

Just nu pluggar jag heltid också, vilket gör såklart att tiden går väääldigt fort. Rutiner, som sagt.

Återkommer!