Inspiration
Jag backar bara när jag tar sats.
En kompis hade uppdaterat detta som sin statusrad på facebook häromdagen. Jag backar bara när jag tar sats. Jag har alltid varit en sån som spottat i näven, blivit förbannad och tagit mig fram i livet med vassa armbågar. Jag är stolt över att jag vågar höras och ta plats, till trots för de faktum att jag är kvinna. Jag har aldrig påstått att de varit en enkel väg att gå. Att som ung tjej berättat, instruerat och demonstrerat sånt jag tror och brinner för till andra människor, i andra åldrar eller med andra åsikter.
Mitt liv har varit en berg- och dalbana. I sökandet efter en identitet som bara är Min har jag blivit sårad, många gånger. När jag liksom har fått släppa drömmen för att det inte var rätt. Men jag har ändå fortsatt. Jag kastar mig än idag in i saker, som jag inte riktigt vet om jag kan hantera. Men under hela tiden satsar jag min själ och lust i det jag gör. Och vissa saker stannar längre i mitt liv. Simningen. Den tog upp mycket tid, gav mig mycket glädje men bröt ner mig flertalet gånger, pga att jag har svårt att acceptera när saker inte går som jag vill, hoppas eller önskar.
Jag backade bara när jag tog sats, och plötsligt fanns inte glädjen kvar. Den tioåriga Frida vars högsta dröm var att vinna OS-guld fanns inte längre. hade de gått bra för mig, och jag mer glidit på en räkmacka hade jag hållt på längre. Istället kämpade jag i konstant uppförsbacke, med konstanta svackor för att ibland få ljusglimtar genom att simma snabbast av Alla. Men sen var uppförsbacken där igen, och medan jag tog mig upp för den hann alla ikapp min galna tid jag tidigare simmat. Och jag bröt ihop. och kom igen. och bröt ihop. För att till slut känna att var det verkligen det här jag ville med mitt liv?
Idag är jag där igen. Jag backar bara när jag tar sats. Jag brinner för mina hundar, för tränandet, för tävlandet. Och träningen är jävligt rolig, jämt. Och de blir lite nedförs när jag har en tävling i antågande, för i slutändan är jag en sån. Som vill tävla, satsa, kämpa och i slutändan vinna och bli bäst av alla.
Men jag har alltid tappa tågan lite, när jag åstadkommer bra saker, och inget puschar mig. När ingen säger, vad duktig du är, vad du gör bra. När ingen ger mig en pepp bara för att jag är duktig på det jag gör.
I vår fyller jag 21 år. och någonstans känner jag att jag fortfarande älskar att bli synliggjord i rampljuset för de jag åstadkommer i livet. Men jag är självgående på ett helt nytt sätt. Jag har liksom fått insikten om att jag faktiskt kan, och jag vet att folk vet det. Och trots alla gliringar på vägen, om att jag tar FÖR mycket plats, om att jag inte är bättre än någon annan. Kan jag berätta en sak. Det finns två som tycker att jag är det bästa som finns. Att de jag gör är det roligaste. Att min röst är den bästa att höra varje morgon. Och jag tar tillvara på det.
Och från och med nu ska jag inte ens backa när jag tar sats. Jag ska spänsta upp från där jag står, och luta mig tillbaka på insikten om att jag KAN, VILL och KOMMER att lyckas med det jag vill i mitt liv.
En kompis hade uppdaterat detta som sin statusrad på facebook häromdagen. Jag backar bara när jag tar sats. Jag har alltid varit en sån som spottat i näven, blivit förbannad och tagit mig fram i livet med vassa armbågar. Jag är stolt över att jag vågar höras och ta plats, till trots för de faktum att jag är kvinna. Jag har aldrig påstått att de varit en enkel väg att gå. Att som ung tjej berättat, instruerat och demonstrerat sånt jag tror och brinner för till andra människor, i andra åldrar eller med andra åsikter.
Mitt liv har varit en berg- och dalbana. I sökandet efter en identitet som bara är Min har jag blivit sårad, många gånger. När jag liksom har fått släppa drömmen för att det inte var rätt. Men jag har ändå fortsatt. Jag kastar mig än idag in i saker, som jag inte riktigt vet om jag kan hantera. Men under hela tiden satsar jag min själ och lust i det jag gör. Och vissa saker stannar längre i mitt liv. Simningen. Den tog upp mycket tid, gav mig mycket glädje men bröt ner mig flertalet gånger, pga att jag har svårt att acceptera när saker inte går som jag vill, hoppas eller önskar.
Jag backade bara när jag tog sats, och plötsligt fanns inte glädjen kvar. Den tioåriga Frida vars högsta dröm var att vinna OS-guld fanns inte längre. hade de gått bra för mig, och jag mer glidit på en räkmacka hade jag hållt på längre. Istället kämpade jag i konstant uppförsbacke, med konstanta svackor för att ibland få ljusglimtar genom att simma snabbast av Alla. Men sen var uppförsbacken där igen, och medan jag tog mig upp för den hann alla ikapp min galna tid jag tidigare simmat. Och jag bröt ihop. och kom igen. och bröt ihop. För att till slut känna att var det verkligen det här jag ville med mitt liv?
Idag är jag där igen. Jag backar bara när jag tar sats. Jag brinner för mina hundar, för tränandet, för tävlandet. Och träningen är jävligt rolig, jämt. Och de blir lite nedförs när jag har en tävling i antågande, för i slutändan är jag en sån. Som vill tävla, satsa, kämpa och i slutändan vinna och bli bäst av alla.
Men jag har alltid tappa tågan lite, när jag åstadkommer bra saker, och inget puschar mig. När ingen säger, vad duktig du är, vad du gör bra. När ingen ger mig en pepp bara för att jag är duktig på det jag gör.
I vår fyller jag 21 år. och någonstans känner jag att jag fortfarande älskar att bli synliggjord i rampljuset för de jag åstadkommer i livet. Men jag är självgående på ett helt nytt sätt. Jag har liksom fått insikten om att jag faktiskt kan, och jag vet att folk vet det. Och trots alla gliringar på vägen, om att jag tar FÖR mycket plats, om att jag inte är bättre än någon annan. Kan jag berätta en sak. Det finns två som tycker att jag är det bästa som finns. Att de jag gör är det roligaste. Att min röst är den bästa att höra varje morgon. Och jag tar tillvara på det.
Och från och med nu ska jag inte ens backa när jag tar sats. Jag ska spänsta upp från där jag står, och luta mig tillbaka på insikten om att jag KAN, VILL och KOMMER att lyckas med det jag vill i mitt liv.
