man glömmer fort...
Som idag... Som ja tjafsat med Rakel då hon går lös för att hon ska stanna i position i fot och inte "råka" gå sin lilla, inte fram alltså, men lilla lov fram till den ägare och hund vi möter. Idag, går vi på en liten stig/cykelväg... Hund kommer med husse... Här säger jag till Rakel. Rakel springer direkt in vid min vänster sida... går fint fot, tittar på matte. Och där och då. Bevisade hon att de finns förtröstan med det mesta man är missnöjd med... Rakels små lovar o släpp av kontakt har varit vår sån grej... men tamejtusan.. hon slutar inte att förvåna...
så idag ska jag njuta. njuta, njuta, njuta.
för de behöver man ibland, för att orka med all skit som ligger och skaver i ryggsäcken...
trodde aldrig jag skulle publicera det här...
Jag tappade luften. Drog långsamt in syret igen, samtidigt som tanken planterades hos mig. Borta. Tomheten slog mig i bröstet hårdare än ett knytnävsslag. Jag tappade synen. Det svartnade för ögonen och den enda tanken var Viktor. Älskade, älskade Viktor.
Efter sekunder eller minuter, då jag faktiskt inte minns en enda detalj. Började ljuset från lysrören i hallen förvilla mörkret som letat sig över mina näthinnor. Jag välkomnade det inte. Jag såg ingen utväg, ingen genväg. Inget ljus i världen kunde i den stunden leda mig någonstans. Det enda jag kände var hur jag tappade luften och samtidigt tappade mig själv.
Jag minns hur salt mina tårar smakade. Hur blöt min tröja var på natten då jag långsamt trädde den över huvudet för att få sova för natten… hur skakig mina fingrar var när jag skulle ta ur linserna ur mina rödsprängda ögon.
Jag har alltid velat spela hjälte. Hon som är osårbar. Hon som alltid får MVG på alla prov. Vinner alla oförberedda tester. Övervinner alla rädslor. Vågar mest. Orkar mest. Kämpar bäst. Men i den stunden de beskrev en hund för mig med två likformade bruna fläckar kring både ögonen… så struntade jag i alla vinster. Alla SM. Alla tävlingar. Alla människor. I den stunden tappade jag inte bara andan. Jag tappade all jävla tilltro till omvärlden. Jag tappade all känsla för medmänsklighet. Och framförallt tappade jag lusten att andas.
Jag sov inte den natten. Var och varannan minut började tårarna rinna… rinna för all sorg som värkte i bröstet värre än en känsla jag någonsin upplevt. Förlust är en tung känsla. En känsla som inte lämnar mycket utrymme till någonting annat än till hat. Varför just Tilda? Varför just älskade Tilda? Jag missunnade mig själv att sitta med två egna hundar då min älskade bror inte ens fick behålla sin enda… jag missunnade mig själv att andas. Jag missunnade mig själv att älska. Och varannan minut reste jag mig upp från kudden… lutade mig fram och kysste Irmas nos som om de var den sista gången.
Vakuumet låg runt mig som en mörk skugga… jag kände ingenting. Kände ingen glädje, inte sorg, ingen ork eller lust till att engagera mig i någonting.
Men aldrig har väl en förlust varit så tung. En skugga ligger bakom mig än idag. Och varje dag kommer tanken… varför vår älskade Tilda. Varje dag tappar jag andan, då smärtan letar sig in och gör sig påmind. Ingen människa förtjänar den smärta som förlust skapar.
Förlusten av en hund, helt olik någon annan, tog inte bara andan ur mig. Den sög ur all den livsglädje som fanns i bröstet… den sög ur varenda tanke på lycka. Den avsmalnade mitt synfält till minsta möjliga för att kunna gå rakt… stå upprätt.
Och trots att det snart gått ett år. Ett år sen någon ringer mig och säger att den lilla rufsiga vita hunden med två bruna, likformade cirklar runt ögonen ligger ihjälkörd på E4an strax söder om Söderhamn. Kommer jag aldrig att sluta tappa andan när jag tänker på den älskade, lilla vita hunden. På vår älskade, älskade Tilda.
Rutan till förbannelse...
vi var och tränade igår.. och det går ju bra. Irma är jätteduktig... Rakel är riktigt duktig också.. men Rutan får mig att tappa ALL jävla motivation.. går så bra på träning. tränar o tränar o de går så bra så bra. Men på tävling. VÄgrar hon att lämna min sida... hon sprang fram några meter sist. men sen sprang hon PÅ SIDAN av rutan. o vi är ju så nära... så nära... får så fina poäng på allt annat Irma. men rutan har blivit en spärr mellan oss... o då känns de bara så hopplöst... vill så gärna köra fram henne i lydnad när hon är så pass duktig trots en tafflig tränare och matte...
Men nu hoppas jag på min RallyRakel. Förhoppningsvis fixar hon två förstapris nu i oktober... sen blir det jaktprovet i vinter... viltspåren till våren... sen lämpar jag över utställningen... min lilla prinsessa... :) Som har blivit en riktigt trelig dam. Och hon älskar Gustav, jag tror Rakel behöver en man i sin flock. Hon har blivit SÅ mkt bättre sen dess... även om inte han är världens vanaste med hund.. men han gör sitt bästa och han har visat sig vara riktigt duktig och går fot med Irma o donar.. Rakel är svårare.. för alla utom Lisa... Så nog ska detta gå....
lite ändå sådär...
Extra roligt är det med Rakels bakgrund, med föräldrar som inte visar intresse alls för jakt/grytbiten... och sen kommer jag och Rakel. och hon bara dominerar där hon ställer upp...
Nu laddar vi för ett LP1 i oktober. Då kommer höstens lycka vara gjord, både för ägare och uppfödare tror jag :)
Irma och Rakel och jag
Rakel har fått tävla lydnad... slog på stort, kom trea av 15 ekipage med fina 175,5 poäng! Min bråkfia börjar utvecklas till en mycket duktig tjej! Gjorde någon småmiss här och var som hon kan SÅ mkt bättre, så det finns mer poäng att plocka helt klart!
Irma, älskade Irma... Nollade rutan.. IGEN! Jäkla skit! Men fick så underbara poäng... 10 på platsen, 9 på fritt följ, 10 på läggande, 8 på inkallande med ställande, 9a på apportering, 10 på hopp över hinder, 8,5 på fjärren och 8 på helheten... så jävla synd. trots nollning på rutan så fick vi ju 156 poäng. 4 ynka poäng från ett förstapris.. ibland känns de så jävla tröstlöst... jävla ruta! Nu ska vi lägga om lite taktik, irma SKA ha ett LP2, så äre bara. Och det tycker jag hennes poäng ger en hint om, iallafall...
Nu har jag också bokat in två lydnadstävlingar var åt båda två i oktober, en i Umeå och en i Skellefteå. Förhoppningsvis har Rakel sitt LP1 sen :) då vet jag en matte som kommer gråta glädjetårar iallafall!
Rakel har utvecklat mig otroligt mycket som instruktör för mina egna hundar. Hon har verkligen varit en hund som man fått tänka om kring träning med... hon är inte en sån man kan rycka och slita med i kopplet. hon behöver glädje, glädje glädje för att jobba och varje initiativ och framsteg ska föräras med extra mycket kärlek. Hon har otroligt mkt driv själv, men han inte varit riktigt mogen i huvudet utan kräver att man stöttar o peppar henne. Efter en rejäl omläggning av träningen har hon faktiskt tack vare den utvecklat ett fint och bra självförtroende som också gjort att hon jobbar kanonfint på tex grävling. Det är viktigt att komma ihåg när man nöter lydnad och egentligen all sorts hundträning, att det är individer man jobbar med. Och den teknik man tidigare använt för att uppnå öbskat resultat kanske inte alls funkar på nästa individ.. så mkt skitsnack jag hört folk kasta över Rakel. Att hon är si och så.. men ingen har gett henne en ärlig chans att utvecklas och möjlighet att växa på sig. Man blir väldigt bortskämd efter en sån som Irma. En riktigt kaxig brud med mkt skinn på näsan som är tuff i huvudet redan från början.... för mig är en sån hund väldigt enkel att få bra. De faller mig naturligt att bete mig på ett speciellt sätt med en sådan hund....
Men Rakel. Är kaxig, men hade inget sjävförtroende. kaxade med andra för att inte underkasta sig... och nu. igår hade jag mina två lösa som vanligt under kvällspinken... farandes ur skogen kommer plötsligt en rejäl jävla rottweilerhane på X antal kilo... Irma är självklar. Kommer in, sätter sig fot och ignorerar rottweilern... alltså, man måste se henne in action för att fatta vilken jävla bra hund hon är... Men jag fick lite magknip över Rakel.. hann tänka att nu blir det en Tilda här... (Tilda mötte en hanhund i skogen och sprang för livet... ut på E4an och dog)...
Men Rakel... tittade på mig, sänkte svansen för hanhunden... smög sig närmare mig när jag ropa "Rakel!" och satte sig fot bredvid Irma och ignorerade hans hårdhänta försök att buffa henne på magen och puppan... och just i den sekunden insåg jag. Att jag lyckats. Rakel kommer bli en kanonhund. Och jag tycker verkligen att hon och jag förtjänar det också. Att hon ska bli min nästa dam att tävla med och lyckas med. och jag hoppas att folk nu ska få upp ögonen för denna fantastiskt exteriört snygga, men också jävligt roliga och initiativrika tik :)
-
Vem skänker glädje outtröttligt trots dåliga dagar?
Vem ger mig den energi som gör mig stark, modig och lycklig?
Vem glädjs med mig i alla medgångar...
och sitter vid min sida i alla motgångar?
Den som älskar mig, för den jag är. Med bra och dåliga sidor. Starka och svaga dagar. I kärlek och i ensamhet.
Hade människorna varit med som hundarna, hade kärlek vid första ögonkastet fått en innebörd igen...
Jag har älskat Irma sedan jag visste att hon fanns i sin mammas mage. Och jag har älskat min Rakel sedan den dagen jag drog ur henne på tvären vid Hillarys förlossning.
