tog avsked idag. Av en gammal, gammal, trogen vän. Herman, den sista i livet av mina mellanpudlar, kramade jag om för sista gången idag. Imorgon ska ha  få vandra vidare... till de eviga vidderna, där smärtan försvinner, där han får springa fritt igen med Tilda och Fritz och där han hör och ser bra igen och där han får leva ett evigt och kravlöst liv.

 

Jag köpte Herman 8 år gammal. 1998 fick jag hem honom och jag älskade honom från första stund. En trogen följeslagare i 14 långa, fina år. Herman har levt ett fint liv, med mycket kärlek, omtanke, långa promenader och fått jaga svanar ute vid en stuga i havet... där tillbringade han sina sista år. Nog har jag vetat att det skulle komma men... ändå känns det alltid som att det är för tidigt.

 

Idag klappade jag om honom en sista gång. Klappade honom på huvudet. Sa att allt skulle bli bra. Pussade han på nosen... fick en varsam slick tillbaka... jag tror att han förstår varför, och det känns skönt. Även om saknaden kommer vara stor .från min sida.... 1998.. jag kommer inte ens ihåg mitt liv sen innan jag fick Herman... jag var 7 år... En sista puss. Ett tack, ett tack för alla minnen, alla gånger han värmt min säng och all glädje han skänkt mig, och Britt och Bengt. De har tagit så väl hand om Herman hans sista år... han har aldrig behövt vara ensam och har fått njutit av havsluften - precis så som en gammelhund förtjänar att leva.

 

Det river lite i hjärtat... ens första egna hund är alltid speciell. Men jag bär med mig lyckan av när jag fick honom... och jag unnar honom att få somna in medan han fortfarande kan gå och vara med... han är skruttig nu... och innan han blir skruttigare, ska han få somna in. En höstdag i september. När solen lyser på himlen, ska han vandra vidare. Och kanske, kanske väntar han där på mig... och möter upp oss allihop. En annan dag. I en annan tid.

 

Sov gott, fina, lilla, älskade vännen.

Jag saknar dig redan.

Tack för allt.