Jag spanade länge på vilken ras jag skulle ha. Terrier hit, terriers hit.
Slog till på en borderterrier efter en fin tik och hane, Lukas och Ebba.

En av mina närmsta vänner har inte fått någon riktigt uppfödare. En har djurförbud, och den andra har fått lite annat i vägen... barn, småbarn... ni vet... inte riktigt rätt tid att ha uppfödning då, tyvärr.

Men när folk frågar mig om mina uppfödare. Då skryter jag järnet. Bättre uppfödare än mina, de kan man omöjligt få. Och jag hoppas jag kan uppfylla en liten, liten del av deras jobb och skicklighet inom uppfödning till min egna sen.
Jag försöker ringa dit, efter nya meriter eller händelser med jyckarna och bara säga "grattis. nu har hon gjort detta"... sen skryter jag lite. Sådär som man får till uppfödaren och de säger att man är duktig och att allt är så bra. Himla skönt, att faktiskt få säga att DET GÅTT RIKTIGT BRA när de väl gjort de, utan att nån höjer på ögonbrynen, missunnar en eller suckar.

Och när ens uppfödare fixar o planerar en resa till Finland med grytprov inplanerad, som man får hänga med på och njuta av en vecka i juli. Som kan ge de där orden som behövs, när de går lite tungt.
Jag tänker rikta ett tack.
tack, Monica och C-G Stafberg. För alla peppord på vägen, för allt beröm. För allt stöd när de gäller hundarna...
Jag glädjs med er framgång i kenneln. Ni förtjänar verkligen det. Jag är först med att ta av mig hatten och applådera.

Hela hunderiet går upp en nivå till, med bra uppfödare. Det är bara så.



Mina två Bombax-hundar. Underbara båda två!