Känslostorm... Annie´s song...
Jag har alltid varit en känslomänniska. Mamma och pappa trodde aldrig de skulle få någon ordning på mig i tävlingssituationer - jag var så fruktansvärt taggad som sexåring när jag för första gången skulle tävla. Det var Guldjakt i Iggesund och förutom mig, var det på de sex andra banorna 10-åringar. Jag kom inte först, och nådde konkurrenterna knappt upp till bröstet. Jag var så arg, så arg, tårarna rann och jag blev så inihelvete arg. Jag minns hur mamma liksom, strök tårarna som rann och försökte snällt förklara att man kanske inte kan vinna mot så mycket äldre tjejer... på ens första tävling dessutom.
Åren gick och det rasslade på med riktigt fina resultat - förutom ett par SM-, JSM- och USM-medaljer, ett NM-rekord som står sig än idag... Det tog jag som fjortonåring. Den tiden jag gjorde som fjortonåring skulle idag placera mig på pallen på ett senior-SM, rätt ballt.
Som känslomänniska är det svårt att kontrollera sina tävlingsnerver. Det går "dåligt" (i sak att man inte presterat som man tänkt) vilket resulterar i tårar. Det går riktigt jävla bra - vilket resulterar i att leendet känns som de aldrig ska gå att få bort, tårarna rinner och plöstligt är jag inte bara 180 cm lång utan minst 210...
Människor som känner mig vet om att jag i tävlingssituationer (som jag ständigt söker) blir fruktansvärt fokuserad. Mamma och pappa håller sig borta... Gustav ignorerar mig och överlag brukar folk tro att jag är sur vilket räddar mig från samtal. När jag tävlar vill jag TÄVLA och inget annat. Där och då vill jag fokusera, ladda, peppa och sen gå in och köra. Individuell sport var min räddning och disciplinen jag fick i idrotten har hjälpt mig att förutom få fram bra betyg i skolan kunnat meritera fram några riktigt fina hundar...
När vi gifte oss förvånade jag mig själv... Vi hade bestämt att spela Annie´s song, av John Denver. En helt otroligt vacker låt - lyssna för guds skull http://www.youtube.com/watch?v=C21G2OkHEYo - och idag spelades den på radion. När den spelades på vår vigsel grät jag. Och när den spelades på radion kom en känslostorm utan dess like. Jag förvånade mig själv genom att bli en sådan känslomänniska i andra sammanhang än simning och hundsport. Samtidigt är det inte så konstigt... Jag har svårt att sätta ord på allt som rör sig i mig nu. Rakel, som poletten plötsligt trillar dit för och fixar både jakt- och viltspårschampionat... Irma, min gamm-tant. Min själsfrände i livet. Rut, som älskar livet. Och har mig som idol... vilken känsla. Och i magen, ett knytte som inte är så litet längre.. som väntar på att få komma ut... och vi två. Som stod för för lite mer än tre månader sen... ska plötsligt bli tre. Vilken ynnest. Att få en Liten. Längtar... väntar... och de som nöjdar mest förutom mamma och pappa... är farmor och farfar....
Utställning i Sundsvall
I helgen var jag och ställde två dagar i Sundsvall - en dag på terrierklubben och en dag på SKKs utställning.
Rut har verkligen börjat landa i muskler och kropp och fick Excellent med CK båda dagarna av två olika domare - och hon förtjänar det verkligen! På terrierklubben blev hon bästa jakthund (var faktiskt fem stycken med!) och placerade sig sedan som BIS-2 efter en sjuårig handler med en jackrussell :)
den där rackarns svansen går så hemskt på ALLA foton att de är ren tur att vi har något där den inte är åt sidan... Rut är i sättet fruktansvärt lik sin pappa Kalle - något jag inte har emot då han bland annat är Nordisk jaktchampion ;)
förjäkla fin är hon iaf - partisk eller ej! :) Rut är nu precis 18 månader gammal, och har förutom tre förstapris i lydnad, godkänd grytapportering i Sverige, godkänt anlagsprov i Sverige och två B-prov i Finland, excellent med CK på utställning och ett andrapris i LK2. Tror mycket på Rut - 6,1 kg väger hon nu fullmusklad. Inte helt fel i storleken heller alltså :)
Vi har ju tävlat också!
Får bli ett snabbinlägg... Rut och jag har tävlat lydnadsklass två, och dumma jävla jag lämnade kopplet utanför plan för att inte någon skulle tro att jag hade belöning i fickan... ska inleda med fritt följ... och vad gör Rut... Fot, säger jag. WROOOOOOOOOOOOM säger Rut och kutar rakt ut från planen. Jag får kalla in och JÄVLAR vad poängavdrag vi fick. Det kallades förarflykt och vi fick en femma... hahahahahaha! Suck! Insett att vårt problem på tävling annars är att ta andras apporter. Fnular för fullt hur jag ska få henne att ta andras lika bra som "mina". Därför fick vi en 6a där... hon plockar och plockar och plockar med den.. "alltså, de är ju en apport här mamma, MEN, de är inte MIN!". Resultat? 159 poäng. En ynka, plutt, skitpoäng från uppflytt till klass 3. Sååå jäkla surt! Men men. vi fick ju jävligt högt på de andra momenten så egentligen ska jag inte klaga heller... tar nya tag och tänker mig att de kan inte bara vara nedförsbacke för mig och Rut heller :)
Rakel har impat stort och har under två veckor startat ett anlagsprov i viltspår (1a med HP) och sedan tagit tre öppna viltspår med 1a på alla! Sista hon startade gick hon SÅÅÅÅ JÄVLA SNYGGT och fick där också HP! Kul! Numer kan hon alltså också tituleras SE VCH! Godingen min!
Jag tjockar på mig allt mer men är fortfarande hysat i farten, klarar det mesta som vanligt - förutom att få på mig jaktstället, regnstället, ytterkläder YOU NAME IT!. Stort problem då jag och pappa ska ut och jaga rådjur i veckan... undrar hurfan jag ska lösa det.
I helgen ska jag och Gustav åka till Sundsvall och på lördagen ställa på terrierklubben och på söndagen ställa på SKKs utställning. Vi har lyxat till det ordentligt och ska bo på hotell, käka gomiddag ute och njuta av lite lugn och fred. Om sisådär 10 veckor är vi ju en till medlem i familjen och ja... det känns spännande och skräckinjagande på samma gång... HUR ska jag klara det här? :) Mycket kärlek räcker förhoppningsvis långt!