En sak har jag väldiga problem med med mina hundar. Tidigare hade jag en pudel som inte alls klarar av att vara ensam, han tog jag när han  var 3 månader och då min storasysyter också hade en hund hade han ju sällskap av den när jag var borta. När syrrans hund sedan dog hade min Pudel väldiga problem när han blev lämnad. typ, tugga på sig själv och var i princip apatisk när jag kom hem.
detta trots att jag övade honom mkt på att kunna vara hemma utan syrrans hund. Men det gick inte oavsett.

Nu till Irma; det har gått jättebra och ju mer lydnad jag märkt att vi har tränat - alltså ju längre upp i klasserna vi hgar kommit - detso bättre funkar det att lämna henne 2-3 h när jag är i skolan.

Häromdagen kom jag på att det är ju även dags att börja vänja Rakel vid att man ibland kan få vara ensam utan irma. Knöt henne vid fotbollsplan när jag var 30 m bort och tränade med Irma. Hon la sig och jag såg ju henne från där jag stod och tänkte att det här var ju kanon, hon är lugn sansad och klarar det här bra. Men när jag kom tillbaka efter 5 minuter, då bara låg hon och såg helt förstörd ut. och jag fick sånt jävla dåligt samvete.. Men då insåg jag också att jag måste verkligen ta tag i att Rakel ska vara ensam inne 10 min... då och då.. Men det är klart, sen jag hämtade henne i Uppsala har hon varit ensam en timme ibland.. Men då har alltid Irma varit med..
Jag är så fäst vid hundarna också att det är liksom jobbigt att lämna dem ensam n'r jag egentligen inte behöver.. men för att kunna lämna dem sen måste de ju bli tränade på de?
Fattar ni mitt dilemma? :)

Jag hoppas också att Rakel får än mer lite självförtroende genom att vi ska gå en till lydnadskurs nu.. den som lever får se..