Idag för tre år sedan födde Queen Victoria från Kennel Bombax fram sex valpar, varav en av dem var min Irma.

När de var fem veckor gamla fick jag komma och titta och välja den jag skulle ha. Det stod mellan två av tikarna, och jag minns SÅ väl hur Monica höll fram dem bredvid varandra och sa "vilken vill du ha?". Jag tittade på mamma, hon pekade på den ena och sa "henne". Framförallt gillade vi huvudet, kommer jag ihåg. När hon sedan sprang på golvet med de andra, var hon så jäkla häftig. Framåt, på alerten och svansen upp i luften. PRECIS så där som man vill ha en hund. Ingen som sitter i ett hörn, utan en hund med lite jävlar anamma!


De tre sista veckorna var evighetslånga. Jag väntade, väntade och väntade. 1a maj (ett datum jag ALDRIG kommer glömma) hade vi träning på grytet i Regnsjö, och Monica kom dit med valpen. Hon hade också en annan tik med, som skulle upp till Trude i Vattrång. Monica frågade mig om jag kände igen min hund, och de gjorde jag utan tvekan. Det enastående huvudet var svårt att missa.

Hon var så fin, så fin och jag darrade när jag skrev under pappren på att hon var min.

Jag undrar än idag om det var ren och skär tur eller ett tecken på vad som komma skulle - att just Irma blev levererad på Gävleborgs grythundsklubbs område.

Jag har alltid sagt att det var kärlek från första ögonkastet jag såg Irma. Hennes attityd, framåtanda och morrande fångade mig. När jag väl fick henne hem till Villavägen så la jag henne på rygg, sådär som man gör med valpar för att de ska lära sig hanteras och veta vem som bestämmer. Irma tyckte att det var ett jävla sätt av mig och tro att jag var något, så hon både morrade, visade tänderna och högg efter mig.

När Monica ringde och frågade hur det gick, skrattade hon, och sa att sådär ska de vara och låt det vara bara så slutar hon.
För att göra en lång historia kort; den som idag skulle få Irma att hugga efter en ska antingen vara en räv eller grävling ;)

Efter det har vi poat på, Irma och jag. Jag sa redan när jag fick henne att vi skulle prova på det mesta. och det har vi gjort, och kommer också fortsätta med.



Irma är väldigt lätt att ha och göra med. Det går att ha med henne överallt, hon lägger sig och sover oavsett ljudnivå och händelser omkring. När vi var i Pomarkku sommaren -2010 var det mer än en som undrade om jag verkligen kunde ha henne i en tygbur, då det var prov på nätterna med hundar som skällde, ylade och även en Irma som visste att det var "jakt" på gång, något hon verkligen gillar. Buren har jag kvar fortfarande, men nog var hon glad på natten när jag kom och släppte ut henne och sa att nu är det din tur ;)



förutom ett liv fullt med diverse aktiviteter, så gillar Irma också att sova. Gärna i sängen, under täcket med husse.

Jag är glad, så glad att jag fått en sån trevlig hund. Jag är nöjd med hennes helhet, temperament, personlighet och drivkrafter. Det som imponerar på mig mest är dock hennes dådkraft. Jag tycker ärligt talat synd om det vilt som måste möta Irma i gryt, fyfan rent ut sagt var elak hon blir! Roligt då också att de som träffar henne berömmer henne för hon är så trevlig.

På helhetsintrycket från lydnadstävlingar vi är på får hon ALLTID kommentaren "mkt trevligt ekipage", kanske för att hon konstant viftar på svansen.

Det är dubbla känslor idag, den dag Irma fyller 3 år. Jag är så glad och tacksam att jag får ha denna fina prinsessa hos mig. Hon har lärt mig otroligt mycket och framförallt startat upp ett jäkligt stort intresse för hunderiet. Jag hoppas innerligt att hon får leva ett långt, friskt och stimulerande liv. Ett så gott liv som en hund någonsin kan leva.

Irma är inte en hund för mig, utan en vän, en livskamrat och en högt älskad både tränings- och tävlingskompis.
Varje dag känner jag mig tacksam, som fått chansen att lära känna en sån enastående individ.
Jag älskar henne av hela mitt hjärta.
Grattis, mammas älskling, på din 3-årsdag. Jag hoppas vi får dela många, långa år till.

Irma laddade stenhårt på hotellrummet... eller inte... ;)
En allt för orutinerad matte förstörde BÅDA agilityloppen för Irman... Mer rutin behövs, o vi har ju inte tränat agility riktigt sen i höstas heller... varav min handling blivit ÄN mer lidande.. Men men, i sommar ska vi ta nya tag... Mååååånga helger agility, varvat med träning där ja ska filma mig så jag ser misstagen bättre ska nog lösa många av problemen...

Vi fick iaf med oss en vinst i Hopp-ettan, och felfri var vi också så fick även med oss en pinne. VÅR FÖRSTA! :)

Vissa dagar uppfylls jag av en sån enorm och mäktig känsla.
Idag var en sån dag.
Jag sitter i soffan, Irma ligger bredvid. Jag tar upp henne i famnen, och hon sitter där jag sätter henne. Lutar huvudet mot mitt. Slickar mig på kinden. Lutar sig lite utåt, sådär så hon kan se mig rakt in i ögonen. Tittar länge, och det känns som någon slags kontakt uppstår. Svårt att förklara, men såna gånger känns det som att hon ser mig rakt in i hjärtat. Och jag ser henne, rakt in i hjärtat. Såna gånger bränner tårarna bakom ögonlocken. Älskade, älskade terrier. Vilken lycka. att ha henne. Att ha fått henne. att få älska henne. Att få ha tävlat henne.

Irma har en plats i mitt hjärta, ingen annan individ, person, hund, djur någonsin kommer kunna att ta. Innerligt älskad, sen första stund. underbara, underbara terrier...

FOTO: THERESE ÖSTLUND

En långpromenad med hundarna stod på schemat idag, det märks verkligen att det är nåt på gång... hos dem båda. Nu ligger båda två utslagen i sängen och ingen av dem verkar ens fundera på att röra sig de närmsta timmarna :)

Jag hade tänkt åka på klubben och köra lydnad idag, men jag tror det behövs lite vila för båda två... vi taggar agilitytävling i Luleå nästa helg - med ett eget uppsatt mål på tre pinnar för Irma! Hon kändes sjukt het och taggad när vi tränade i veckan, så varför inte sätta rejäla mål för? :)

Jag har mer och mer tittat utåt på sistone, för att hitta en tävlingshund. Det är ju så roligt och bordrarna mäktar inte riktigt med det jag vill köra... Detta kommer inte på något sätt innebära att de blir satt åt sidan, utan snarare att de ska få inrikta sig på en varsin favoritgren efter de är allmänt uppmeriterade och att jag sedan ska få ha en egen "allroundhund" vid sidan av att ha tävlingsbar året runt... låter det inte som en dröm?

Ingenting är bestämt än, och det är nog närmare året kvar innan det inköpet går i stöpet. mycket ska stämma med uppfödare, föräldradjur, meriter, parningar osv. innan dess ska vi njuta av underbara Irma-valpar och träna upp och tävla bordrarna liiiite till. Irma har fortfarande några mål kvar jag vill hon ska uppfylla, och Rakel har precis börjat sin karriär :)
Att de är världens finaste och trevligaste hemma gör dem verkligen inte sämre. Älskar min fina prinsessor <3

Ibland blir man som bara matt. Less, trött, arg. Besviken.

Just nu har jag en sån period. Ledsen för jag går runt med ont i nacken. Jag sover dåligt på nätterna. Jag fick låna mammas och pappas fina bil så jag skulle kunna åka och tävla i Luleå, Umeå och känna mig trygg när det kommer valpar och när det ska flyttas i april. Men då kör nå jäkla pucko in i den. Så den blir ful. Gör massa krångel för stackars pappa. Gör massa krångel för mig. Krånglar sig med Jägarskola, med hundar, med veterinär, med tävlingar som jag vill tävla innan ja blir utan tävlingshund i flera månader...

Men då kryper jag upp i Gustavs famn. Luktar på hans t-shirt med nån gammal fotbollspelare som tydligen är känd. Blir struken över håret, snorar över hela kinden men orkar inte bry mig. Ropar på hundarna som kommer upp i sängen, värmer mina fötter. Grinar lite. grinar lite mycket.

Sen kan man liksom snyta sig, ställa sig upp och tänka på allt det roliga. Att Firmanz ska få hundvalpar i april. Att vi får flytta i april. Till en fin lägenhet med stort kök där jag kan baka hembakt bröd varje lördagsmorgon så det luktar gott i hela lägenheten....

och så tänker jag på mamma. Hon säger alltid, grina lite Frida, så känns det bättre sen.
Ja, så jag grinar lite. För alla skitgrejer som det blir när man blir påkörd av en lastbil bakifrån. Men sen tänker jag på mamma, och på Irma, på min fina lillebror, min storebror, min storasyster och Rakel. På pappa. och världens bästa farmor och farfar.
Sen snyter jag mig lite i pojkväns-gustavs fotbollströja.
Och det är det som är så bra med mammor. För de är precis så det är, som hon sagt åt mig. Grinar man lite, känns det bättre sen.

Och nu, ja nu känns det bra igen. Och jag ska snöra på mig skor och kissa hundarna.
Och imorgon tänker jag äta räkor och kalamataoliver på kvällen, och njuta järnet efter en rejäl långpromenad.

Nu räknar vi ner dagarna till nästa tävling på tur: Lydnadstävling i Umeå 12 feb! Ridhus i typ Stöcksjö, tror jag det låg... försöker nöta lite moment varje dag, och idag körde vi ett rejält pass med en kompis. Blev närmare 2 h, jag bytte hund då och då, kommenderade Jenny och hennes aussie Multi och varvade även lite agility (slalom + hopphinder). Det gick helt OK och jag hoppas, hoppas att hundarna tänker sköta sig i helgen... Ett LP på båda såhär innan valpning skulle sitta fint tycker jag :)



än är det för tidigt att säga om hundarna är dräktiga eller inte, men nog vilar de mer än vanligt och de verkar som må bra av det tycker jag :)