Det är klart att jag märkte på Irma att hon inte tyckte det var riktigt bra när Rakel försvann från oss. Första timmen tyckte hon att de var lajbans, ensamhund - wow! - men de gick fort över. Jag tror att de är lite som med sin familj. Vi som var fyra syskon, fasen vad jag jäste när man fick ha mamma och pappa för sig själv en kväll när man var yngre! Då fick man själv välja vilken film man skulle se, utan att någon satt och klagade för att de ville se nån annan. Jag kunde se Pocahontas hur många gånger som helst - och det bästa av allt: jag kunde sjunga med hur mycket jag ville utan att någon klagade på att "VAR TYST FRIDA OCH SLUTA SJUNG!!!". Men efter en kväll o fått valt film själv, följt med pappa till skogen själv och fått välja middag... var man rätt less. En del av grejen med att se film var diskussionerna före om VEM som skulle få bestämma VILKEN film man skulle se. Att nöjt vinna mammas val av maträtt för dagen för man kom på något man inte ätit på länge....
En kväll utan syskon var de man orkade med - sen var man döless för man hade ingen att retas med... ingen att bråka med...

Lite så blev det även här. irma var nöjd en timme... hon fick HELA sängen för sig själv, hela soffan för sig... vilken leksak hon än ville ha var den LEDIG! Men efter ett tag... vankar hon mest omkring.. tycker att matte eller husse ska lägga sig i soffan....

Hundar ä flockdjur, och från att jag hade Irma som ensamhund till att jag köpte Rakel förändrade hela stilen på irma. De vill ha sällskap, de trivs med någon i samma kaliber att busa med, sova med... springa med...

igår kom vår Rakel hem. Efter nästan 6 veckor på helt annan ort. jag trodde hennes svans skulle vifta sönder när hon kom hem... "hej HUSSE.. MEN MAMMA ÄR HEMMA! Min bädd.. min SÄNG! MIN LEEEEKSAAAAAAAK!" sa hon när hon sprang runt här i lägenheten och allt skulle helst ske på samma gång. Men de tog inte lång stund, så tog jag med båda två på lydnadsträning. Vi cyklade till en stor äng ett par kilometer från där vi bor. hundarna sprang lösa... hur de ville... över ängen cyklade vi. Där stannade vi sedan och tränade fotpositioner, vittringsapportering och halter. Den ena fick vila medan den andra fick enskild uppmärksamhet av mig.

Sen släppte jag dem lösa igen. irma sprang som om hon inte sprungit på veckor, Rakel ylade av glädje över att få bli jagad av irma igen. De tumlade i gräset som de aldrig tumlat runt förut. Tuggade på pinnar och sprang förbi varandra då och då, som för att säga "hej kompis"... På vägen tillbaka hem igen stannade vi vid en bäck och de drack vatten efter över 2,5 timme utomhus och simmade och plaskade med vattnet. Vår, solsken och en sån dag kan man inte annat än känna glädje. Älskade, fina, fantastiska terriers. Den viktiga flocken är hel igen...
och när vi kom hem spelade det ingen roll var jag tittade. Irma och Rakel låg vid varandras sida.
Och jag tror på riktigt att flocken är viktig, viktig för att i flocken är man trygg. Vår flock är redan klar i vem som bestämmer och man kan slappna av här hemma.
Och herregud, som jag hade saknat vår Rakel. Vår fina, glada spillevink som imorse nästan skrek av glädje då hon insåg att på våra morgonpromenader så drar vi till skogs och man får springa fritt. För de förtjänar mina hundar... i min fina, fina flock...


"visst ska vi alltid vara tillsammans syrran?"