nu är det slut hos wigrens
känns så inihelvete ont. det gör så jävla jävla ont. jag vet fan inte var jag ska ta vägen.
1 år gammal och nu är hon död.
jag vet inte hur jag ska känna. Jag kan inte andas, det går inte att se klart...
jag älska Tilda så mkt, hon var inte en hund. Jag var hennes faster. hon var fasters lilla tjej. lillhjärtat.
En gång i hela hennes liv bestämmer hon sig för att springa på omvägar. Hon har gått lös i stan med mig innan. Och nu långt in på skogen sticker hon iväg och sen ringer dom och då är hon överkörd.
det gör så jävla ont och det går inte att fatta, fyfan. Lilla tilda. Viktor har gjort henne till en av de trevligaste hundarna ¨någonsin. Hon kunde göra allt. Lydnad, agility, sök, freestyle. Hon var så jävla duktig. Och jag skulle träna spår med henne idag. och hon skulle få träna gryt. hon hade så mycket kvar att göra... hon var 1 år och hade hela livet framför sig. och nu finns hon inte längre.
JAg får inte pussa henne på de lilla fjantiga skägget, inte ropa hångel och nån kommer farandes och pussar upp en, aldrig mer se henne skrika av lycka när hon kommer hem och träffar Rakel..
aldrig mer ta upp henne i famnen och säga hej fasters gullTilda.
Det är fan inte hundar det handlar om, för mig är det mina barn. och jag värderar de som människor. men jag trodde aldrig att jag skulle ha såhär jävla ont i hjärtat...
och i veckan lärde hon sig fot. äntligen.
Men de säger jag, när den där uppe vem de nu än är bestämde sig för att skaffa hund förstår jag att den personen ville ha Tilda. för Viktor har verkligen lagt ner all tid och kärlek i världen på henne. Vem skulle inte vilja ha världens sötaste lilla vita lilltuss som apporterar allt från bollar till stora jävla björkstockar.
Nu känns det bara som att jag inte kan tänka eller göra någonting. Var ska man ta vägen? och hur hanterar man 4 bordrar som kommer och man bara väntar på den sista lilla vita. och hon kommer inte...
Det gör så jävla ont, det här unnar jag inte min värsta fiende. Mycket får hända, mycket får ske. Men om man tar ifrån mig mina hundar då rämnar världen. på riktigt.
Älskade Frida. Jag sörjer ff Breeze, det går aldrig över. Men jag vill ändå sända denna dikt till dig som kan vara till lite tröst.
Regnbågens bro
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
Så kommer det till Regnbågsbron.
Där finna ängar och kullar för alla våra speciella vänner
Så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
Och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör
De som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak.
De saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsamman, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titt i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset.
Hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts tillslut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
Men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans…
Kram
Åh, fy faan :'(
Säger som dig: dom är inte bara hundar. Dom är så himla mycket mer.
Hon tassar runt på sina små tassar där uppe i himlen. Kanske är det någon liten söt flicka som får hennes kärlek.
