Jag tappade luften. Drog långsamt in syret igen, samtidigt som tanken planterades hos mig. Borta. Tomheten slog mig i bröstet hårdare än ett knytnävsslag. Jag tappade synen. Det svartnade för ögonen och den enda tanken var Viktor.  Älskade, älskade Viktor.

Efter sekunder eller minuter, då jag faktiskt inte minns en enda detalj. Började ljuset från lysrören i hallen förvilla mörkret som letat sig över mina näthinnor. Jag välkomnade det inte. Jag såg ingen utväg, ingen genväg. Inget ljus i världen kunde i den stunden leda mig någonstans. Det enda jag kände var hur jag tappade luften och samtidigt tappade mig själv.

Jag minns hur salt mina tårar smakade. Hur blöt min tröja var på natten då jag långsamt trädde den över huvudet för att få sova för natten… hur skakig mina fingrar var när jag skulle ta ur linserna ur mina rödsprängda ögon.

Jag har alltid velat spela hjälte. Hon som är osårbar. Hon som alltid får MVG på alla prov. Vinner alla oförberedda tester.  Övervinner alla rädslor. Vågar mest. Orkar mest. Kämpar bäst. Men i den stunden de beskrev en hund för mig med två likformade bruna fläckar kring både ögonen… så struntade jag i alla vinster. Alla SM. Alla tävlingar. Alla människor. I den stunden tappade jag inte bara andan. Jag tappade all jävla tilltro till omvärlden. Jag tappade all känsla för medmänsklighet. Och framförallt tappade jag lusten att andas.

Jag sov inte den natten. Var och varannan minut började tårarna rinna… rinna för all sorg som värkte i bröstet värre än en känsla jag någonsin upplevt. Förlust är en tung känsla. En känsla som inte lämnar mycket utrymme till någonting annat än till hat. Varför just Tilda? Varför just älskade Tilda? Jag missunnade mig själv att sitta med två egna hundar då min älskade bror inte ens fick behålla sin enda…  jag missunnade mig själv att andas. Jag missunnade mig själv att älska. Och varannan minut reste jag mig upp från kudden… lutade mig fram och kysste Irmas nos som om de var den sista gången.

Vakuumet låg runt mig som en mörk skugga… jag kände ingenting. Kände ingen glädje, inte sorg, ingen ork eller lust till att engagera mig i någonting.

Men aldrig har väl en förlust varit så tung. En skugga ligger bakom mig än idag. Och varje dag kommer tanken… varför vår älskade Tilda. Varje dag tappar jag andan, då smärtan letar sig in och gör sig påmind. Ingen människa förtjänar den smärta som förlust skapar.

Förlusten av en hund, helt olik någon annan, tog inte bara andan ur mig. Den sög ur all den  livsglädje som fanns i bröstet… den sög ur varenda tanke på lycka. Den avsmalnade mitt synfält till minsta möjliga för att kunna gå rakt… stå upprätt.

Och trots att det snart gått ett år. Ett år sen någon ringer mig och säger att den lilla rufsiga vita hunden med två bruna, likformade cirklar runt ögonen ligger ihjälkörd på E4an strax söder om Söderhamn. Kommer jag aldrig att sluta tappa andan när jag tänker på den älskade, lilla vita hunden. På vår älskade, älskade Tilda.