Jag har alltid varit en känslomänniska. Mamma och pappa trodde aldrig de skulle få någon ordning på mig i tävlingssituationer - jag var så fruktansvärt taggad som sexåring när jag för första gången skulle tävla. Det var Guldjakt i Iggesund och förutom mig, var det på de sex andra banorna 10-åringar. Jag kom inte först, och nådde konkurrenterna knappt upp till bröstet. Jag var så arg, så arg, tårarna rann och jag blev så inihelvete arg. Jag minns hur mamma liksom, strök tårarna som rann och försökte snällt förklara att man kanske inte kan vinna mot så mycket äldre tjejer... på ens första tävling dessutom.

 

Åren gick och det rasslade på med riktigt fina resultat - förutom ett par SM-, JSM- och USM-medaljer, ett NM-rekord som står sig än idag... Det tog jag som fjortonåring. Den tiden jag gjorde som fjortonåring skulle idag placera mig på pallen på ett senior-SM, rätt ballt.

 

Som känslomänniska är det svårt att kontrollera sina tävlingsnerver. Det går "dåligt" (i sak att man inte presterat som man tänkt) vilket resulterar i tårar. Det går riktigt jävla bra - vilket resulterar i att leendet känns som de aldrig ska gå att få bort, tårarna rinner och plöstligt är jag inte bara 180 cm lång utan minst 210...

 

Människor som känner mig vet om att jag i tävlingssituationer (som jag ständigt söker) blir fruktansvärt fokuserad. Mamma och pappa håller sig borta... Gustav ignorerar mig och överlag brukar folk tro att jag är sur vilket räddar mig från samtal. När jag tävlar vill jag TÄVLA och inget annat. Där och då vill jag fokusera, ladda, peppa och sen gå in och köra. Individuell sport var min räddning och disciplinen jag fick i idrotten har hjälpt mig att förutom få fram bra betyg i skolan kunnat meritera fram några riktigt fina hundar...

 

När vi gifte oss förvånade jag mig själv... Vi hade bestämt att spela Annie´s song, av John Denver. En helt otroligt vacker låt - lyssna för guds skull http://www.youtube.com/watch?v=C21G2OkHEYo - och idag spelades den på radion. När den spelades på vår vigsel grät jag. Och när den spelades på radion kom en känslostorm utan dess like. Jag förvånade mig själv genom att bli en sådan känslomänniska i andra sammanhang än simning och hundsport. Samtidigt är det inte så konstigt... Jag har svårt att sätta ord på allt som rör sig i mig nu. Rakel, som poletten plötsligt trillar dit för och fixar både jakt- och viltspårschampionat... Irma, min gamm-tant. Min själsfrände i livet. Rut, som älskar livet. Och har mig som idol... vilken känsla. Och i magen, ett knytte som inte är så litet längre.. som väntar på att få komma ut... och vi två. Som stod för för lite mer än tre månader sen... ska plötsligt bli tre. Vilken ynnest. Att få en Liten. Längtar... väntar... och de som nöjdar mest förutom mamma och pappa... är farmor och farfar....